Idag fyller världens bästa syster 23 år!
Stort grattis till Emmelie! :D







Bilder från i somras när vi va på Korfu! :)
Va åkte båt till blå lagunen där vi badade utan att nudda botten hur länge som helst! :)
Det är förresten där en del av Mamma Mia har spelats in, nu vet ni det också! ;)

Älskar dig sis!

Allahelgonahelgen va det så himla fint på kyrkogården.
Jag tände ljus för älskade syster Hanna, och syster Emmelie tände ljus för henne och tre personer till. Tungt, verkligen supertungt!


Två lyktor och ett hjärta för Hanna! <3


Del av minneslunden. Tänker på dig syster!

Har gått runt nästan hela Munksjön med Fanny ikväll. Superskönt!! Och foten höll ut hela tiden, gör desto ondare nu..
Munksjön va suuuuperfin ikväll men ingen hade med kamera, förutom mobilen, och det ser ut som ett suddkrig långt bort. Suck!

Hittade lite andra bilder på datorn..


Sooner or later, everyone will take the road to heaven..



Miss you sister! <3

Carolina Wallin Pérez – Utan dina andetag - typ hur fin som helst!!

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHH!!!!

Höstskrik?

Tror jag ska ut i skogen och göra ett, på riktigt!
Behöver skrika ut alla blandade känslor, vet inte ens vart de kom ifrån?
De anföll mig bakifrån när jag minst anade och vill inte släppa taget..


Hanna, minns du när du hade svårt att prata? Att det liksom satt något i halsen?
Vi skojade om att vi skulle ut i skogen och skrika tills det försvann, önskar vi kunde göra det tillsammans nu <3

Nu ska jag upp med hakan och umgås med min underbara familj hela helgen, va alltför längesen vi gjorde det nu.

Ha en bra helg och glöm inte fredagsmyset idag! /Lisa.

Idag är det 4 år sen en helt underbar person blev sjuk "på riktigt" och fick tillbringa alldeles för mycket tid på sjukhuset. 39 dagar senare fick hon sin diagnos, och dagen efter somnade hon lugnt in. Denna underbara person är min Syster. Vare sig du kände henne eller inte, offra några minuter, lyssna på låten, titta på texten och minns henne, eller tänk på den orättvisa värld vi lever i.

Hanna, kommer aldrig glömma dig. Älskar dig nu och föralltid! <3

Lene Marlin – A Place Nearby

I entered the room
Sat by your bed all through the night
I watched your daily fight
I hardly knew
The pain was almost more than I could bear
And still I hear
Your last words to me.

Heaven is a place nearby
So I won't be so far away.
And if you try and look for me
Maybe you'll find me someday.
Heaven is a place nearby
So there's no need to say goodbye
I wanna ask you not to cry
I'll always be by your side.

You just faded away
You spread your wings you had flown
Away to something unknown
Wish I could bring you back.
You're always on my mind
About to tear myself apart.
You have your special place in my heart.
Always

Heaven is a place nearby
So I won't be so far away.
And if you try and look for me
Maybe you'll find me someday.
Heaven is a place nearby
So there's no need to say goodbye
I wanna ask you not to cry
I'll always be by your side.

And even when I go to sleep
I still can hear your voice
And those words
I never will forget

Hanna <3

Nu ska jag försöka få ord på nått jag tänkt på ett litet tag.. Vi får se hur det blir!!

När jag blev sjuk första gången (för ca tre veckor sen) åkte vi till sjukan. Där tog jag först ett halsprov och det vanliga (ta febern, kolla i halsen o.s.v.) När halsprovet var färdigt och det visade negativt kom de in med en vagn och tog stick i fingret för att kolla snabbsänkan (vilket jag inte förstod då). Det var ett värde som var svårt att avgöra om det var påväg upp eller ner, så jag fick åka hem utan penicillin eller nån annan medicin. Om jag blev sämre skulle jag såklart höra av mig.

Dagen efter var jag superdålig. Jag gick upp för att ta febern, vilket resulterade i att jag svimmade på toan. Ett nytt besök på sjukan väntade. Den här gången hos en läkare, inte på akuten. Jag gjorde "det vanliga" och fick ta halsprov igen som gav mig kvälningar. Även blodtryck kollades och lymfkötlar på olika ställen på kroppen. När en sköterska kom in efter en stund med en vagn förstod jag att halsprovet visade negativt även denna gången och ännu ett stick i fingret skulle göras. Den här gången var snabbsänkan väldigt hög. 82 låg den på, och normalt är 8. Jag fick åka hem med penicillin. Jag skulle bli bra!

På söndagen hade jag ätit penicillin i 10 dagar och jag verkade vara helt frisk. På tisdagen blev jag dålig igen, precis på samma sätt som det började en och en halv vecka tidigare. På onsdagen åkte vi till sjukan igen, åter på akuten. Jag hade en jättesnäll och trevlig sköterska och hon hoppades på att halsprovet skulle vara positivt, så att vi visste vad det var för fel. Men efter 5-7 min kom hon in med vagnen igen. Ett nytt stick i fingret! Snabbsänkan låg denna gången på 53, alltså lägre än veckan innan, men ändå alldeles för högt. Ett starkare penicillin skulle skrivas ut, men ingen läkare fanns på plats som skulle göra det, så vi skulle åka till apoteket senare under dagen. Vi hann inte mer än komma hem, så ringde telefonen från sjukan. De ville att jag skulle ta fler prover, utesluta körtelfeber, så vi åkte ner till labb och jag lämnade två rör blod och åkte hem igen.
Efter en timme ringde de och sa att det visade negativt och att vi kunde hämta penicillinet på apoteket.

Idag är sista dagen jag äter penicillin. Ska tillbaka till labb på tisdag för att ta prover igen.
Om jag förblir frisk återstår att se!

Vad vill jag nu säga med detta?

Jo, det är väldigt jobbigt att må så dåligt medan läkarna inte kan säga vad som är fel. Att läkarna hoppas att prover ska vara positiva så att de kan hjälpa en, men istället kommer tillbaka utan ett svar.
De tror sig ha hjälpt dig, men sen blir du sjuk igen, och ingen vet varför.

Jag tyckte det var jobbigt när proven visade negativt och det var dags för ett nytt. Jag tyckte jag mådde jättedåligt. Jag var helt slut när snabbsänkan låg på 82. Jag förväntade mig ett svar hos doktorn!

Grejen är det att Hanna var så mycket sjukare, hon gjorde så otroligt många fler prover, mådde så mycket sämre. Hennes snabbsänka låg på över 300, men hon gick ändå. Hon kämpade sig upp tidigt varje morgon för att pendla till sin skola i Linköping, och sedan komma hem senare på kvällen.
Hon hade så många tester som visade negativt, läkare som stod handfallna och inte kunde hitta ett svar.
Först nu inser jag hur extremt tufft hon hade det.

Så som jag var sjuk, det går inte mäta sig med det som Hanna hade. Men det var nog nyttigt för mig. Jag har nu fått känslan av hur hon egentligen hade det. Surt bara att det kom över tre år försent. Att jag inte kunde ge henne det stöd som hon behövde..

Tänker på dig Hanna! <3

Min familj och mina vänner är mitt allt!! Tar vara av varenda minut mer er. Kom ihåg det!

Hoppas du fick en liten tankeställare. Sov gott! /Lisa.

Tjena!!

Blev lite hastigt förut. Skulle följa med Sofia till biltema och vi diskuterade vilken buss vi skulle ta, eller om vi skulle cykla, eller gå..
Det blev till slut att cykla, eller rättare sagt, Sofia cyklade och jag satt glatt bak på pakethållaren, en halvtimme innan Biltema stängde.
Vi kom väl dit ca tio i och skyndade oss fram till cykeltillbehören. Vi hittade inte allt men gick ändå mot kassan, som fortfarande var full med folk. Såg då att Rille jobbade så vi gick dit för lite hjälp. Till ingen nytta, haha. Det stod fel i tidningen så saken vi sökte var på ett helt annat ställe. Vi hittade till slut men det resulterade i att vi var allra sist ut. Personalen stod och trampade med nyckeln i handen vid dörrarna. Haha!! Nån måste ju vara sist liksom ;o)

Ikväll satt jag nere med Agnes och Lena och tittade på idol. Mys!!

Nu ska jag lägga mig. Imorn kan jag sova ända till nio om jag vill!! Superduperdunderskönt!!

Sov gott! // Lisa.

vad mycket känslor man kan ha på en dag!

Började dagen med massa blandade känslor. En klump i magen satte sig direkt.

Svenskan var seg, jag kunde allt innan och satt mest och väntade på de andra som inte kunde grammatiken sen innan. Fick dock gå lite tidigare då jag var färdig med alla papper ;o)
Sen var det samhäll, vilket innebar prov om ideologier. Kändes superbra faktiskt, fast jag vet ju hur det brukar gå då! ;o)

Sen blev det en låååång håla från kvart över tio till ett. Anledningen var att man fick gå när man var färdig med provet, vid elva var det lunch till tolv och efter lunch till fyra var det resurs. Jag ligger inte efter i något, vad det nu är som är svårt att förstå i ordet inte? Men vid ett skulle jag redovisa min bok..

Ena stunden kändes det jättebra, andra stunden kände jag mig helt skakig och hjärtat slog hårt. Jag redovisade min bok sist, och tur var väl det. Jag började nästan gråta direkt bara av att säga titeln på boken. Berättade först att jag läste boken för min egen skull och att jag inte hade tänkt redovisa den först och att det därför kunde vara väldigt känsligt för mig. Kände att det var bra att förbereda dem liksom.
Jag lyckades skrämma iväg min darriga röst för ett tag tills jag kom till sista punkten då jag skulle berätta om Mormor och Hanna. Mormor gick galant (jag kände henne aldrig liksom) men bara utav att säga "min syster" brast jag helt ut i gråt. Camilla började säga till de andra att gå ut men jag bara "Nej, jag vill berätta klart". Jag tog några djupa andetag och berättade med mesig röst klart. Jag berättade om hur Hanna blev sjuk och att hon var i samma ålder som jag är nu, att det är tufft att veta att jag själv kan bära på sjukdomen och hur jag ångrar att jag var arg på mamma och pappa när Hanna var den enda som stod i centrum under den tiden..
Jag tror att alla som var i rummet började gråta. Jag lyckades beröra med min historia helt enkelt och jag har fått höra att det var starkt gjort av mig. Jag är ganska stolt över mig själv att jag över huvudtaget vågade..

Efter skolan kändes det ganska tomt. En "hemlighet" hade trots allt lämnat mitt hjärta..

Det blev i alla fall gladare miner för jag skulle träffa Ida :o)
I väntan på att hon skulle komma med trean satt jag vid Juneporten. Ungdomens A-lagare satt på bänken brevid. När det äntligen kom en tjej och satte sig bredvid mig kände jag mig något lättad, vad jag inte visste var att hon tydligen kände grabbarna och inte långt efter satte sig en i 40års-åldern (?) precis bredvid mig och hans cigarettrök fladdrade i mitt hår. Usch, vad obehagligt det var och jag ville ju inte gå därifrån och visa mig "feg". Men jag var minsann glad när Ida kom inrullandes med bussen ;o)

Vi hann inte med att göra så jättemycket, men nu vet hon hur jag bor i alla fall, och på lördag kommer det att bli bäst!

Nu hoppas jag snart att maten är färdig där nere, min hungriga mage klarar inte länge till ;o)

Ha det bra! // Lisa.

(Älskar er sys <3)