vad mycket känslor man kan ha på en dag!

Började dagen med massa blandade känslor. En klump i magen satte sig direkt.

Svenskan var seg, jag kunde allt innan och satt mest och väntade på de andra som inte kunde grammatiken sen innan. Fick dock gå lite tidigare då jag var färdig med alla papper ;o)
Sen var det samhäll, vilket innebar prov om ideologier. Kändes superbra faktiskt, fast jag vet ju hur det brukar gå då! ;o)

Sen blev det en låååång håla från kvart över tio till ett. Anledningen var att man fick gå när man var färdig med provet, vid elva var det lunch till tolv och efter lunch till fyra var det resurs. Jag ligger inte efter i något, vad det nu är som är svårt att förstå i ordet inte? Men vid ett skulle jag redovisa min bok..

Ena stunden kändes det jättebra, andra stunden kände jag mig helt skakig och hjärtat slog hårt. Jag redovisade min bok sist, och tur var väl det. Jag började nästan gråta direkt bara av att säga titeln på boken. Berättade först att jag läste boken för min egen skull och att jag inte hade tänkt redovisa den först och att det därför kunde vara väldigt känsligt för mig. Kände att det var bra att förbereda dem liksom.
Jag lyckades skrämma iväg min darriga röst för ett tag tills jag kom till sista punkten då jag skulle berätta om Mormor och Hanna. Mormor gick galant (jag kände henne aldrig liksom) men bara utav att säga "min syster" brast jag helt ut i gråt. Camilla började säga till de andra att gå ut men jag bara "Nej, jag vill berätta klart". Jag tog några djupa andetag och berättade med mesig röst klart. Jag berättade om hur Hanna blev sjuk och att hon var i samma ålder som jag är nu, att det är tufft att veta att jag själv kan bära på sjukdomen och hur jag ångrar att jag var arg på mamma och pappa när Hanna var den enda som stod i centrum under den tiden..
Jag tror att alla som var i rummet började gråta. Jag lyckades beröra med min historia helt enkelt och jag har fått höra att det var starkt gjort av mig. Jag är ganska stolt över mig själv att jag över huvudtaget vågade..

Efter skolan kändes det ganska tomt. En "hemlighet" hade trots allt lämnat mitt hjärta..

Det blev i alla fall gladare miner för jag skulle träffa Ida :o)
I väntan på att hon skulle komma med trean satt jag vid Juneporten. Ungdomens A-lagare satt på bänken brevid. När det äntligen kom en tjej och satte sig bredvid mig kände jag mig något lättad, vad jag inte visste var att hon tydligen kände grabbarna och inte långt efter satte sig en i 40års-åldern (?) precis bredvid mig och hans cigarettrök fladdrade i mitt hår. Usch, vad obehagligt det var och jag ville ju inte gå därifrån och visa mig "feg". Men jag var minsann glad när Ida kom inrullandes med bussen ;o)

Vi hann inte med att göra så jättemycket, men nu vet hon hur jag bor i alla fall, och på lördag kommer det att bli bäst!

Nu hoppas jag snart att maten är färdig där nere, min hungriga mage klarar inte länge till ;o)

Ha det bra! // Lisa.

(Älskar er sys <3)