Jag har alltid varit emot allt som heter bilddagbok, blogg och facebook, men ändå av nån anledning trampat i fällan och blivit fast. Jag har alltid kämpat emot länge, för att sedan falla för grupptrycket.

Den första bilddagboken försvann ganska fort och det tog lång tid innan jag skaffade en ny, men det var just det jag gjorde, skaffade en ny! Vissa dagar när man var på superbra humör tänkte man "whatever" och la ut nån kul bild. Andra dagar när man kände sig lite mer down, skrev man något "djupt". Men sen kom den dagen då man tänkte "nu får det va nog", "varför ska alla vet om mitt liv?". Bilddagboken fanns kvar, men tom utav uppdateringar, men där nyfikenheten av andras liv fortfarande fanns kvar.

Sen kom bloggen.. Jag var väldigt tveksam men min syster övertalade mig, och även hon skaffade sig en, så vi kunde "hålla koll" på varandra när vi inte längre bodde på samma ställe..
Det tog tid innan det första inlägget kom från mig, likaså från min syster. Hon började väl aldrig riktigt innan hon slutade, medan det blev som en vardag för mig. Man skrev saker, utan att riktigt tänka på att hela världen kunde läsa det.

Sen kom facebook.. "Nejnejnej!!" hade jag sagt hur länge som helst. Men för att kunna se en kompis bilder från hans tre månader utomlands så "VIPS" så hade även jag en facebook. Även det blev en vardag, och "jag är inte beroende, jag ska bara kolla läget" är väl en ganska bra beskrivning. Folk skriver verkligen allt möjligt och kan sätta sig själv i knipa.

Jag beundrar verkligen de som inte skaffat blogg, men som framförallt inte skaffat facebook! Samtidigt tycker jag facebook är bra, då man verkligen kan hålla kontakten med de man sällan träffar (och födelsedagspåminnelsen är väl bara helt fantastisk?), men att va "vän" med nån som inte ens kan säga "hej" nere på stan, och skriva för alla hur full man va dagen innan, eller hur synd det är om en, eller skryta om vilket bra liv den har, nejnej, sånt gillar jag verkligen inte!!

Anledningen? Jo, jag vill helt enkelt vara mer anonym. Alla andra har inte med att göra om mitt liv, och framförallt så är det så lätt att skriva om sin familj och sina vänner, det är de jag vill "skydda" med anonymiteten.
Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag aldrig mer ska skriva här eller på facebook. Jag kan ju dock erkänna att det är mycket sällan, och att jag många gånger skrivit en statusrad, men istället för att klicka på "dela" så suddar jag ut allt igen, eller loggar ut.

Grejen är att det är väldigt lätt att hamna i den där fällan igen. När man känner sig nere är det så lätt att få tröst, och när man är glad, ja, då vill man bara skrika ut i världen hur j*vla underbart livet är!! Även när läsarsiffrorna ökar från dag till dag så känner man "Jajaja!!" och vill uppdatera massor för att de ska vilja va kvar.

Även om jag fortsätter uppdatera här och på facebook kommer jag aldrig skriva något som känns personligt eller som påverkar de i min omgivning. Det är bara skönt att få skriva av sig lite ibland!

/Lisa.

P.S. Det komiska är väl nu att jag kommer lägga upp en länk på facebook till detta inlägget, för att så många som möjligt ska kunna läsa det... D.S