Jag måste berätta en sak som jag inte riktigt kan släppa..

Igår satt jag och väntade på tåget i Jönköping. Jag hade hur mycket packning som helst och satte mig på en bänk. Efter nån minut hör jag röster högre än andra, och från båda håll kom det massa alkoholister. Inget ovanligt med det. Det stannade dock två kvinnor precis framför mig och började prata. Jag kände obehag när de stod där, som jag alltid gör när de kommer för nära...
De gick ganska snabbt bort och satte sig vid en bänk snett emot mig. Jag kunde inte undvika att följa deras samtal. Båda två var som sagt alkholpåverkade. Jag hörde inte allt de sa men förstod snabbt att den ena kvinnan hade blivit slagen hemma, av sin man (sambo, pojkvän?). Hon visade slagmärken i ansiktet och berättade om ett enormt blåmärke på knäet. Jag tänkte mest "inte konstigt om hon jämt är full"..
Deras samtal fortsätter..

Den andra kvinnan: "Vad ska du säga till Rebecka?"

Den slagna kvinnan: "Jag tänker inte ljuga för henne, jag tänker säga att pappa ska sitta tre månader i fängelse för att ha slagit mig"

Tystnad.

Den slagna kvinnan: "Men va fan, jag tänker inte ljuga för Rebecka, hon är inte dum. Hon har sett honom mata in slag på mig. Hon fattar väl, hon är ju tre år!"

Då knöt det sig i magen på mig. Stackars barn!! En treåring!! Jag tyckte så synd om den lilla flickan, som jag aldrig träffat, aldrig sett..

Tänk hur lycklig lottad man själv är..

Rebeckas mamma är alkoholist och hennes pappa sitter i fängelse för misshandel (kanske han också är alkoholist?) Vissa borde verkligen inte få ha barn. Jag önskar jag kunde hjälpa denna lilla flicka. Prata med henne, rädda henne från en hemsk uppväxt. Men det finns inget jag kan göra. Och det känns tungt..

(Samtalet är inte skrivet ordagrant men det var i princip så de sa allt, och som jag skrev där uppe vet jag inte om det är kvinnans man/sambo/pojkvän som slog henne utan mest att det är pappan till Rebecka..)

//Lisa.